Din varukorg är tom.
Fynd från Enskede promenadloppis
Det var lördagen den 6 juni, nationaldagen. Solen stod som en glödande punkt mitt på himlen, klockan hade precis passerat 13:00 och asfalten i Enskede andades ut ren högsommarvärme. De flesta loppisbesökarna hade redan dragit sig mot skuggan med sina kaffekoppar, och borden längs villaträdgårdarna började sakta packas ihop. Det var den exakta tidpunkten då den vanliga publiken gett upp – men för oss är det då den riktiga jakten börjar. Det är nu man hittar det som gömts underst i lådorna.
Vi hann knappt gå hundra meter längs de lummiga, solstekta trottoarerna innan det dök upp. På ett slitet trädgårdsbord, halvt dolt i skuggan av ett gammalt parasoll, låg ett virrvarr av blekta böcker och verktyg.
Det var där, under en trave gamla serietidningar, som den låg. En rejäl klädborste i mörkt, vaxat trä med styva, handdragna naturlister. Den typen av gediget bruksföremål som tillverkades för att överleva generationer, men som i dag oftast slängs bort i flyttstädningscontainrar. Bredvid den glimtade ett tungt förstoringsglas i mässing. När jag lyfte upp det kände jag direkt den ärliga tyngden – glaset var helt repfritt och ramen hade fått den där djupa, matta patinan som bara kommer av decennier av handhavande.
”Ett paketpris för båda?” frågade jag. Några tior senare var dagens första fynd säkrade. Inga dyrgripar, men pjäser med den exakta själ och kvalitet som vi letar efter till Scandinavian Pickers.
Men det riktiga pulshöjandet sparade Enskede till sist, precis innan loppisen stängde för dagen.
Längre ner på gatan, på en filt som rullats ut direkt i det gassande solskenet bredvid en blommande syrenbuske, stod en trave tunga, bärnstensfärgade och djupblå glashantverk. I det skarpa ljuset klockan ett på eftermiddagen gnistrade de som råis. Formen var helt omisskännlig.
Jag vände på det största fatet och drog fingret över den råa, strukturerade undersidan. Den tunga, skrovliga ytan kändes nästan som frusen, rinnande vätska.
Kosta Boda. Formgivet under det sena 60-talet eller tidiga 70-talet av Göran Wärff. Glaset hade den där unika, bubbliga texturen och en färg som skiftade från djupt hav till varm kåda beroende på hur solstrålarna skar genom glasmassan. Det var inget massproducerat dussinglas; det var ett stycke tung svensk designhistoria som bara stått och samlat damm i ett mörkt vitrinskåp alldeles för länge.
När vi packade in dagens skörd i bilen och kände doften av det vaxade träet, mässingen och det varma konstglaset visste vi direkt: de här pjäserna behövde inte bara ett nytt hem – de behövde få sina historier berättade i vår Journal.